Har tänkt flytta härifrån. Till något nytt. Xcuzme känns inte längre som mig. Frasen "excuse me" passar inte in längre. Därav flytt. 
Jag håller på och bygger på det nya, och jag ska redan låta er ta del av det:

20120226:
Exploderade.

"Det finns inga ord"

Det är sol ute och allt jag vill ha är närhet och ett sinne som inte urartar i panik varje gång någonting inte är helt rätt. Varje gång jag inte har hundra procent kontroll.

En eftermiddag käkar jag pizza med några killkompisar och G, som jag råkade flyga ifrån någon gång i höstas. Jag flög nog vilse någonstans bland mörkret men det känns bättre nu. Jag är lite närmare rätt väg. Vi båda har mycket att prata om men som vanligt är det jag som babblar på, alldeles för mycket. Jag har saknat henne så. Och hon säger att hon har saknat mig med. Sedan pratar vi lite om kärlek men hon tvingas cykla hem eftersom hon ska resa bort. Opassande, tycker jag. 
Jag går ut från pizzerian med ett skratt som bubblar upp i halsen. Och jag skrattar ända tills jag och killarna skills åt, två timmar senare. Bara de kan få mig att skratta så.



När jag var liten gick det en liten film om tre tjejer som hette Johanna, Johanna och Johanna. De var stjärnsystrar (förklaring: födda samma tid och alla med samma namn). De kände en saknad inom sig, efter någonting okänt. En saknad som gick över när de slutligen träffades Och jag tänker ofta på den där filmen, den var ju så fin.
"Det finns rosor i snön längs vägen hem".

Luften din

Kung Midas skrev "det kan aldrig bli för äkta" och med dem orden inleder jag mitt skrivande på något nytt, baserat på hjärtesorg.

Med honom känner jag mig fullständig. Hel. Lycklig. Trygg.
Och varje söndag vi skiljs åt tar han känslan med sig.

Vi ligger i en säng som är på gränsen till för liten för oss två. Jag ligger på hans arm och pussar honom lite då och då på halsen, som så många söndagar förut. Jag tänker på hur hans fingrar rör sig över datorns tangenter, på våra retsamma likväl kärleksfulla kommentarer och på hur ironiskt irriterad han blir varje gång jag rättar hans meningar.





Samtidigt som texterna, orden, tankarna och känslorna om Honom aldrig tycks ta slut så vill texterna om mig aldrig ta form. Jag skriver ändlöst, långt, ärligt och blottande men det kommer aldrig längre än till utkastet.
Allting är stabilt, fast, bestående men kan ändå blåsas omkull med utandsningsluft. Det är skört.

Jag vet inte ens vart jag ska ta vägen längre.



Jag babblar inför honom. Pratar non stop. Pratar bort sekunder, minuter. Låter massvis av ord lämna läpparna. Doppar dem i mitt blod, hetsigt och oigenomtänkt. Doppar dem. Håller sedan upp dem för honom. Låter honom granska, döma och begrunda. Ångrar mig timmen senare och vill mest bara ta tillbaka allting.
Ja, jag är lite dramatisk av mig.

20120214


Jag vet inte vad jag ska skriva. Vill berätta om allt men samtidigt kan jag ju inte berätta om allt. För "allt" innebär alldeles för mycket hjärta och smärta och skenande hjärtslag/pulsslag för att någon ska vilja läsa.

Alla hjärtans dag.
En dag att hata, en dag att älska. Skänker en tanke åt alla trasiga själar. Alla som känner sig ensamma. Hoppas ni inte kryper ned under täcket och sörjer. Älska dem som står er nära. Familj, vänner eller varför inte er själva?
Jag är nog inte så romantisk av mig och i förrgår tänkte jag "jaha, nu var det dags igen" men sedan insåg att jag faktiskt har någon det här året. Någon som älskar mig och som jag älskar av hela mitt hjärta. Det är värt att upplysas idag, även om man kan göra det vilken dag som helst.
Därför ska jag anstränga mig, för hans skull. Och för att jag vill.

Åh vad jag älskar dig

Det gör så ont. När pulsen rusar iväg och hjärtat nästan slår sig ut genom bröstet. Knyter handen och biter mig hårt i underläppen. Men vad hjälper det?
Jag är hemma från skolan i tre dagar med extrem huvudvärk och yrsel. Bedövar med ibumetin och känner mig som frisk för några timmar. Pluggar litegrann men skjuter upp det mesta till den framtida Linnea att ta hand om. Det är inte likt mig alls.
Känslan av att vara ensam i huset i kombination med att kunna spela Kent på högsta volym och kunna sjunga med hur falskt som helst är speciell. Jag känner mig nästintill harmonisk utav känslan av kallt golv mot bröstet. Ibland behöver man kanske känna kallt golv mot bröstet ett tag samtidigt som man lyssnar på Sjukhus för att kunna få lite harmoni i kroppen?

Var kommer den ifrån? Den där känslan av att hjärtat ska explodera i bröstet så fort Vi skiljs åt? Var kommer den där extrema rädslan ifrån? Den jag verkar vara ensam om att uppleva?

Raderar i arkivet och ställer mig samma fråga gång på gång. Hur kunde jag skriva sådär?
Jag har gett er hela mig. Fått slag i magen för det också. Jag har sprättat upp mitt inre och lagt det framför er på marken. En del har trampat, en del har försökt sy ihop, men de allra flesta har bara gått på sidan om.
Jag fick en kommentar från någon som ville vara Anonym och jag raderade den kommentaren, som egentligen bestod av bara en simpel fråga att besvara.
"Är du inte lika trasig längre?"
Jag tog bort den. Raderade den med några klick. Men den sög sig fast i minnet likt en igel. 
Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska svara, hur jag ska förklara. Jag är inte lika trasig längre. På flera sätt. Men på andra sätt så är jag nog mer trasig än någonsin förut.

500px breda bilder i fortsättningen. Kommer säkert ångra mig någon gång i framtiden. 
Allt som är 600px brett kommer dock att se väldigt fult ut nu, men vi får väl stå ut, ni och jag.